onsdag 6 maj 2015

Bloggträff!


Hör upp allesammans!

Som ni kanske vet har jag just nu min praktik på Bonnier Carlsen. Nu i slutet på maj kommer vi att ha en bloggträff där ni som bloggare kommer få läsa och diskutera två nya, spännande böcker från oss på Bonnier Carlsen!

Böckerna är ”Stjärnstenen” av Jo Salmson och ”Huset mittemot” av Alex Haridi. Ni kommer även att få träffa författarna och har då möjlighet att ställa alla möjliga sorters frågor om både dem och deras böcker.

Datumet för träffen är måndag den 25:e maj!

Låter det intressant? Skicka ett mejl till mig på alexandra.ek.oberg@gmail.com så jag vet att du är intresserad. Skriv även med en adress så skickar jag böckerna till dig och håller dig uppdaterad.

Råta - Siri Pettersen

SPOILERVARNING! Har du inte läst ut Odinsbarn än råder jag dig verkligen att inte fortsätta läsa efter denna mening. Så, nu får alla andra skylla sig själva. Nu sätter vi igång!

Hirka tar sig igenom Korpringen (eller Ravneringen som det då heter på bokmål eftersom jag var dum nog att försöka mig på det. Förlåt om den här recensionen är halvt oförståelig på grund av detta faktum) och hamnar till slut i England, närmare bestämt York. Året är någonstans runt 2008 och hon får jobb i en kyrka, mot mat och husrum. Men det är någon som följer efter henne, en man i skinnjacka och grå tröja. Och han ser inte snäll ut. När ett gäng män följer efter Hirka hem till kyrkan och hon till slut kämpar för sitt liv (och till råga på allt så är hennes korp Kuro dödssjuk) inser hon att det kanske inte är så bra att stanna kvar i kyrkan. Efter lite övertalning från mannen i skinnjacka (i form av att han räddade hennes liv) följer hon och Kuro med honom därifrån. På grund av en massa andra omständigheter startar en flykt, eller jakt, över halva Europa, som gör att Hirka får uppleva både det ena och det andra nya och läskiga. När Kuro dessutom visar sig vara något helt annat än en korp öppnas en helt ny värld för Hirka.

Jag vet verkligen inte hur jag ska beskriva handlingen i den här boken utan att beskriva eller avslöja för mycket, samtidigt som ett fåtal meningar blir alldeles för intetsägande. Nu fick det bli såhär, och det får räcka så. Jag har nog avslöjat tillräckligt.

Hur som haver, direkt när jag öppnade den här boken insåg jag att jag blev extremt glad över var den utspelade sig. Kartan på insidan av första bladet avslöjar nämligen att det är Europa vi befinner oss i, och att tiden är nutid. Det är alltså urban fantasy det här, och det blir så bra! Hirka kastas in i en värld som vi känner till allt för väl, och hon beskriver den med helt nya ögon. Det är uppfriskande.
Jag fastnar totalt för historien, precis som i Odinsbarn, och när det börjar hända lite saker (som det där med Kuro och mannen i skinnjackan) blir jag så inne i historien att jag glömmer vad det var jag skulle göra. Te var det ja. Eller? Kort sagt, jag är helt fast, de sista hundra sidorna överraskar mig som tusan. Och jag längtar till nästa bok kommer ut. I augusti har jag hört från halvsäkra källor (författaren själv).

Det här är det bästa i nutida fantasy jag läst.

tisdag 5 maj 2015

Top Ten Tuesday!

Veckans top ten tuesday handlar om tio böcker jag förmodligen aldrig kommer att läsa. Och jag tänkte göra det ordentligt lätt för mig själv och nämna en hel genre:

Deckare

Jag har försökt, jag lovar. Jag har till och med läst igenom en hel deckare. En sån där med poliser, en dödad kvinna (VARFÖR är det alltid kvinnor som mördas?) och en gärningsman som en får följa på lite avstånd och som hela tiden håller sig i periferin. Och det går bara inte. Jag somnar. Det är inte utmanande, det är vare sig roligt eller intressant, för mig. Sen är det ju sjukt problematiskt för mig också, eftersom jag leker kriminalare alldeles för ofta jämfört med vad som är bra för mitt eget bästa (tänk i CSI och liknande) så många gånger tycker jag mig veta vem mördaren är redan efter tio sidor (Hybris? Kanske. Dåligt skrivna böcker? Kanske) så det blir inte roligt.

Självklart finns det undantag. Exempel på sådant är ju böcker som jag inte vet om de kan få kallas deckare, Gone girl är ju ett sådant exempel enligt utsagor (jag har själv inte läst den än). Men tills jag blivit överbevisad, och någon kan ge mig en deckare, en riktig deckare enligt genrens alla mått, som jag fastnar för, kommer den genren för alltid vara den jag flyr ifrån med lite snabba steg.

måndag 4 maj 2015

Vanishing Girls - Lauren Oliver

Och titta på det fina omslaget!
Nick och Dara har inte pratat ordentligt med varandra sedan olyckan. Den där kvällen då Nick råkade köra rakt in i en bergsvägg, trots att hon inte minns varför, och Dara fick men för livet. Flera veckor med rehab senare är hon tillräckligt återställd för att gå tillbaka till sitt liv, och Nick till sitt. Men vem är hon utan sin syster? Hon söker efter sitt gamla liv, före olyckan, när hon jobbar tillsammans med sin gamla barndomskompis Parker på Fantasy Land under sommaren. Samtidigt är hela samhället involverat i var lilla Madeleine Snow har tagit vägen. Hon försvann nämligen bara några dagar in på sommarlovet, och det avslöjas fler och mörkare hemligheter i den lilla, sömniga staden den här sommaren.

När jag började läsa den här boken hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Efter en lång övertalning från Anna köpte jag ju till slut Panic och läste den i ett nafs, och jag hoppades på att det skulle bli samma sak här. Och till en början var jag faktiskt lite besviken - det hände ju ingenting! Men Oliver är Oliver, och jag fortsatte såklart. Och så kom twisten. Den där som jag väntade på. Och där någonstans, ca femtio sidor innan, så satt jag med andan i halsen och bläddrade frenetiskt blad i boken. När jag till slut läst ut boken tog det mig några dagar att gå igenom allt, och pusslet började så sakteliga läggas. Även fast en förklaring ges till oss läsare så är det ändå skönt att tänka igenom allt i efterhand.

Men gällande historien då. Den är fin! Den handlar ju om hur det är att förlora kontakten med någon en en gång stod väldigt nära, både när det kommer till syskon och vänner, och hur en kommer tillbaka till dem. Jag gillar Nick, hon känns äkta och detsamma med Dara. Oliver lyckas helt klart med sina karaktärer. Hon lyckas även med att skapa en obehaglig stämning mitt i sommarvärmen, som gör att jag trots värmen som beskrivs i boken känner rysningarna i nacken.

Jag gillar den här skarpt!

fredag 1 maj 2015

Läst i april

Så denna månads läsning gör mig faktiskt lite lite besviken. Inte för att jag läst få böcker - jag har läst massor om en ser till att jag läser en massa manus på praktiken hela dagarna. Men det räknas inte, så här kommer min läs-lista för april..

16. Girl Online, Zoella
17. Huset mittemot, Alex Haridi
18. Vanishing Girls, Lauren Oliver
19. Oceanen vid vägens slut, Neil Gaiman

Ska dock smyga in några titlar till här, till exempel Råta som jag faktiskt läste ut i april (men påbörjade i mars) och Half Bad som jag påbörjade sista mars och avslutade 14:e april. Sen har jag i skrivande stund inte heller avslutat Oceanen vid vägens slut men vi kan låtsas.

Månadens höjdpunkt då? Ja förutom att jag läste ut helt fantastiska Råta så är det Vanishing Girls (hoppas på att Oliver för alltid kommer att hålla en lika hög nivå i sitt skrivande, från och med nu blir det nämligen auto-köp på allt hon skriver). Dock har vi ett par bubblare den här månaden och det är...alla böcker! Girl Online är så sjukt gullig och romantisk att jag blir alldeles kär i allt på nytt (pojkvännen fick ett antal gulliga sms "från ingenstans" på grund av den här himla boken). Och Huset mittemot var så himla obehaglig, och jag vet fortfarande inte om vad som hände var på riktigt eller inte. Jag gillar sådana böcker, som lämnar en med lite frågor! 

Slutligen håller jag ju på med Oceanen vid vägens slut och hittills är det en så himla vacker bok. Språket är underbart, historien är läskig men samtidigt så självklar att den känns konstigt att den känns konstig (om ni förstår vad jag menar...). Nåväl, hittills är det väldigt uppskattad läsning, och min första bok från Neil Gaiman någonsin!