Deckare
Jag har försökt, jag lovar. Jag har till och med läst igenom en hel deckare. En sån där med poliser, en dödad kvinna (VARFÖR är det alltid kvinnor som mördas?) och en gärningsman som en får följa på lite avstånd och som hela tiden håller sig i periferin. Och det går bara inte. Jag somnar. Det är inte utmanande, det är vare sig roligt eller intressant, för mig. Sen är det ju sjukt problematiskt för mig också, eftersom jag leker kriminalare alldeles för ofta jämfört med vad som är bra för mitt eget bästa (tänk i CSI och liknande) så många gånger tycker jag mig veta vem mördaren är redan efter tio sidor (Hybris? Kanske. Dåligt skrivna böcker? Kanske) så det blir inte roligt.
Självklart finns det undantag. Exempel på sådant är ju böcker som jag inte vet om de kan få kallas deckare, Gone girl är ju ett sådant exempel enligt utsagor (jag har själv inte läst den än). Men tills jag blivit överbevisad, och någon kan ge mig en deckare, en riktig deckare enligt genrens alla mått, som jag fastnar för, kommer den genren för alltid vara den jag flyr ifrån med lite snabba steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar