Igår morse läste jag ut Boktjuven efter att ha spenderat ca åtta timmar på södersjukhusets akutmottagning (magkatarr) - jag hade helt enkelt en del tid över! Så jag passade på att läsa. Och läsa. Och kolla instagram. Och läsa.Boktjuven handlar om Liesel som får flytta bort från sin mamma, och bo hos Hans och Rosa - hennes nya fosterföräldrar. Liesel är till en början förkrossad över det faktum att hon ska vara där, utan sin riktiga mamma, och sin bror som dog på vägen dit. Räddningen kommer i en bok som Liesel plockade upp efter sin brors begravning eftersom hon tillsammans med pappa lär sig läsa under småtimmarna på natten när hon än en gång vaknar efter sin mardröm. Läsarna får följa Liesels liv ett par år framöver, från allt till att hon lär sig läsa, till vilka böcker hon stjäl, hur hon stjäl de och de andra människorna i hennes närhet. Allt är berättat ur dödens synvinkel, vilket även gör att läsarna får en hemsk, men troligtvis högst realistisk, bild av andra världskriget.
Jag började med boktjuven för ett tag sen och blev direkt rätt trött på hela boken. Dels kände jag inte för att läsa något tungt som handlar om krig, människors öden och judar, dels blev jag rätt trött på dödens instickare med små rubriker hela tiden, som jag tyckte avbröt berättelsen. Men så hände något - Liesel började lära sig läsa. Och jag kände igen mig i henne. Hon fortsatte läsa samma böcker om och om igen, och att få två (!!) böcker i julklapp var det bästa som skulle kunna hända henne. Liesel hamnade i en liten plats i mitt hjärta, och trots att hon bara är en helt vanlig unge med blont hår och bruna ögon, dotter till en kommunist och stjäl och busar så känns det som att hon kommer kunna göra stordåd i framtiden. Om hon överlever. Jag var livrädd för att hon skulle dö. Och jag grät faktiskt nästan vid två tillfällen.
Som jag sa till den stupfulla killen som på vägen hem frågade mig om boken jag läste var bra igår morse - den är helt fantastisk. Alla borde läsa denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar