Vinterviken

Så, här om dagen läste jag ut "Vinterviken". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den boken förutom att den känns som en bok där författaren velat ha med så många saker som möjligt på en så kort tid som möjligt. Jag tror vi fick fram att boken gick in under sju olika genrer igår i skolan. SJU! Inte nog med att John-John är en typiskt grabbig grabb som har faderskomplex och bara kan se en enda utväg i bråk - slå sig fri, han blir dessutom helt tvärtemot den typiska macho-grabb-attityden i den bemärkelsen att han blir efterhängsen och besatt av tjejen han blir kär i. Kan författaren bara snälla ta och bestämma sig?

Och förresten, vi måste prata om John-Johns förhållande till sin mamma. Det låter inte särskilt hälsosamt i de här små dikterna som inleder varje kapitel. Men å andra sidan är det ju alltid roligt att psykoanalysera, framför allt när det är fiktiva karaktärer det handlar om.

Dessutom var det otroligt ansträngande att fortsätta läsa boken trots de otaliga objektifieringarna av kvinnor som ständigt gjordes. Jag var tvungen att hela tiden tänka "det här är huvudkaraktärens egna tankar, inte nödvändigtvis författarens" för att ens kunna fortsätta med boken.

(Här har vi filmomslaget, men jag tycker det får duga som bild. Det är ju så jag har tänkt mig att både John-John och Elisabeth sett ut.)                  
                          
Som du förstår var inte detta min favoritbok, men det behövs ju också ett par böcker som får en att inse hur pass bra alla andra böcker är!