Råta - Siri Pettersen

SPOILERVARNING! Har du inte läst ut Odinsbarn än råder jag dig verkligen att inte fortsätta läsa efter denna mening. Så, nu får alla andra skylla sig själva. Nu sätter vi igång!

Hirka tar sig igenom Korpringen (eller Ravneringen som det då heter på bokmål eftersom jag var dum nog att försöka mig på det. Förlåt om den här recensionen är halvt oförståelig på grund av detta faktum) och hamnar till slut i England, närmare bestämt York. Året är någonstans runt 2008 och hon får jobb i en kyrka, mot mat och husrum. Men det är någon som följer efter henne, en man i skinnjacka och grå tröja. Och han ser inte snäll ut. När ett gäng män följer efter Hirka hem till kyrkan och hon till slut kämpar för sitt liv (och till råga på allt så är hennes korp Kuro dödssjuk) inser hon att det kanske inte är så bra att stanna kvar i kyrkan. Efter lite övertalning från mannen i skinnjacka (i form av att han räddade hennes liv) följer hon och Kuro med honom därifrån. På grund av en massa andra omständigheter startar en flykt, eller jakt, över halva Europa, som gör att Hirka får uppleva både det ena och det andra nya och läskiga. När Kuro dessutom visar sig vara något helt annat än en korp öppnas en helt ny värld för Hirka.

Jag vet verkligen inte hur jag ska beskriva handlingen i den här boken utan att beskriva eller avslöja för mycket, samtidigt som ett fåtal meningar blir alldeles för intetsägande. Nu fick det bli såhär, och det får räcka så. Jag har nog avslöjat tillräckligt.

Hur som haver, direkt när jag öppnade den här boken insåg jag att jag blev extremt glad över var den utspelade sig. Kartan på insidan av första bladet avslöjar nämligen att det är Europa vi befinner oss i, och att tiden är nutid. Det är alltså urban fantasy det här, och det blir så bra! Hirka kastas in i en värld som vi känner till allt för väl, och hon beskriver den med helt nya ögon. Det är uppfriskande.
Jag fastnar totalt för historien, precis som i Odinsbarn, och när det börjar hända lite saker (som det där med Kuro och mannen i skinnjackan) blir jag så inne i historien att jag glömmer vad det var jag skulle göra. Te var det ja. Eller? Kort sagt, jag är helt fast, de sista hundra sidorna överraskar mig som tusan. Och jag längtar till nästa bok kommer ut. I augusti har jag hört från halvsäkra källor (författaren själv).

Det här är det bästa i nutida fantasy jag läst.

{Gyldendal|Adlibris|504 s.}