I En sekund i taget kände Hedvig doften av rök när hon red ut i skogen, men det är först i slutet av berättelsen som hon berättar för Ella vilket fynd hon gjort. Vid en liten eldstad mitt i skogen hittar tjejerna Ante, en kille i deras ålder som levt på vad skogen haft att erbjuda sedan febern slog till. Han får följa med till tjejernas gård och bo där med dem. När snön börjar falla bestämmer sig vännerna för att skaffa lite varmare kläder till Ante. På parkeringsplatsen utanför en ICA-butik hittar de en snögubbe, en snögubbe som betyder att det finns andra överlevande.
Detta är den fristående fortsättningen på En sekund i taget, och den introducerar nya karaktärer samtidigt som gamla karaktärer får finnas kvar i historien. I denna bok är det Ante som berättar vad som händer, och det är spännande att se hur Nordin kan ändra sitt språk och skrivsätt efter karaktär - imponerande! Själva historien håller lika hög standard som i första boken, om inte högre. Det är en stor dos humor i den här boken, och det var tur att jag läste största delen av boken hemma då jag skrattade högt flera gånger åt olika sekvenser. Spänningsgraden är inte lika hög i denna boken, trots att det inträffar en hel del saker som är nervkittlande. Det känns dock lite som om både läsaren och karaktärerna nu har anpassat sig till hur det nya Sverige ser ut, och det är en behaglig, om än läskigt tom, bild jag får som läsare.
Kort sagt är detta ett exempel på fantastiskt bra karaktärsframställning blandat med humor i en värld där det mesta är trasigt, men kanske inte vänskapen.
s.}
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar