Fangirl - Rainbow Rowell

Cath och hennes tvillingsyster Wren ska börja på samma college, men Wren vill såklart inte dela rum med Cath. Hennes trygga punkt i livet försvinner istället iväg till ett helt annat hus, och inte nog med det så befinner sig Caths rumskompis killkompis i rummet hela tiden! Som om Cath inte hade nog med att oroa sig över sin pappa, sina betyg och framför allt att skriva sin fanfiction om Simon Snow. På skrivarkursen har Cath hamnat rätt och får A efter A av sin lärare. Men fanfiction kan ju räknas som plagiat och det är absolut ingenting som Caths lärare uppskattar att hon skriver till sina uppgifter.

Jag har suttit och försökt skriva någon sorts beskrivning av den här boken i ett par dagar nu, men det känns inte som om jag lyckas särskilt bra. Det är liksom så mycket som händer. Relationerna i denna bok är extremt skadade, det är frånvarande mödrar och sjuka pappor samt irriterade systrar som rebellar mot allt och alla, samtidigt som Cath försöker hitta sin plats i världen medan två (!) killar söker hennes uppmärksamhet, något som Cath inte riktigt är beredd att ge. Eller? Historien är lite överallt, men it makes sense i slutet. Dock blir jag så trött på att Cath ska vara så fruktansvärt pryd! Hon är för tusan 18 år, lite nyfikenhet på ordentligt hångel och sex är väl bara sunt att ha? Killarna i historien är dock inga främlingar för sex verkar det som, och den lite mer frisläppta systern målas också upp som en dålig person som fattar dåliga beslut. Propaganda mot tonårssex, någon?

Okej, så förutom att jag blir lite småtrött på Caths (eller kanske författarens) värderingar så är det en okej bok med en okej handling. Det som drar ner betyget rejält för min del är dock de små utdragen ur Simon Snow-böckerna, samt ur Caths fanfiction. Jag förstår inte vad det har med historien att göra! Jag tappar snarare intresset när jag ser att Cath ska läsa ett långt utdrag ur sin fanfiction och lägger ner boken.

Men Alex, har du bara negativa saker att säga om denna bok? Nej, såklart inte. Cath lider av ångest och beskrivningen av den känns så spot on, i alla fall för mig. Det är så viktigt att prata om att det inte alltid är frid och fröjd i någons liv, och att bara fråga om vägen till kafeterian kan till slut bli världens största hinder som det inte går att komma över. Caths utveckling är också väldigt positiv och jag blir glad över att läsa vad hon till slut klarar av och vilka beslut hon fattar.

{Berghs|Adlibris|Bokus|450 s.}