Otopia - Per Nilsson

Miqi bor i Otopia, en stad som mer eller mindre liknas vid en utopi, utan ett styre, där alla delar på maten, jobben och familjerna. Pengar finns inte och barnen separeras från sina föräldrar vid födsel. Allt som görs är främst för att undvika det som ledde till floden, det som fick jorden att gå under.

Otopia är en dystopisk historia, berättad ur Miqis synvinkel. Läsarna får först möta henne när hon är utanför Otopia, på väg bort. I det andra kapitlet börjar Miqi förklara vad det var som gjorde att hon valde att lämna Otopia, och så fortsätter historien där fokus skiftar från dåtid till nutid och tillbaka.

Den här boken är nog en av de snyggaste jag sett! Omslaget är svart, med ett mönster som gör att det ser ut som en blandning av läder och trä, och guldbokstäverna som lyser från framsidan står ut och visar hur bra staden ska vara. Bortsett från omslaget och utseendet så är detta en bok jag gillar, det dystopiska känns än så länge lite gjort, men det funkar ändå med den här historien. Miqis hoppande mellan dåtid och nutid gör att jag vill läsa vidare, och språket är nyskapande med korta fragment, som om tankarna är direkt nerskrivna i sin råaste form. Även det talade språket är kort, uppdelat och hackigt, och det funkar så bra! Det återspeglar hur uppdelat och hackigt samhället känns från läsarens perspektiv, som om något skaver och inte riktigt passar.

Jag tror inte att det kommer en uppföljare, vilket jag kanske skulle vilja ha. Det finns många frågor som väcks som jag aldrig får svar på, vilket både är på gott och ont - jag kan ju dels skapa vilken bild jag vill av Otopia och dess invånare.

Tack Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Rabén & Sjögren|Adlibris|Bokus|229 s.