I’ll give you the sun, Jandy Nelson

Noah är tretton år gammal när han faller handlöst för stjärnpojken Brian som flyttar in i huset bredvid, när hans tvilling Jude surfar och flörtar med pojkarna om dagarna och han själv drömmer om att få komma in på den bästa konstskolan i delstaten. Tre år senare har tvillingarna sagt upp kontakten med varandra, Jude har klippt av sig sitt långa hår och Noah har gett upp alla tankar om konstskolan. Vad var det egentligen som hände som gjorde att tvillingarna slutade prata med varandra? Kommer de någonsin komma fram till att de båda sitter på varsin halva av historien och bara kan göra sin värld hel om de pratade med varandra igen?

Och kolla på detta omslag! Ja alltså utan
de där klistermärkena då, kan vi
sluta med dem tack?

Den här historien är berättad i två olika tider, en ur Noahs synvinkel från när tvillingarna var 13 år gamla, och en ur Judes synvinkel från när de båda är 16. Som jag tidigare märkt i Nelsons sätt att berätta (visserligen har hon bara skrivit The sky is everywhere samt denna, men ändå) så har formen på berättandet en stor betydelse i historien. I The sky berättas historien liksom på två sätt, ett i vanlig text, och ett i bild där textstycken som tidigare i berättelsen skrivits ned hittas och visas upp (if that made sense, men alltså läs den bara, den är bra!). I denna bok så berättas ju också historien på två olika sätt, fast här drar Nelson ordentligt ut på tiden mellan första och andra delen, hela tre år. Och det är skönt att hoppa mellan 13-åriga, konstnärliga, fantastiska Noah som beskriver sitt liv i självporträtt och den 16-åriga Jude som förföljs av sin far-/mormors (förlåt det var ett tag sen jag läste boken så jag minns inte om det berättas vems mamma det är, inte för att det är relevant ändå) spöke (fast inte på ett dåligt sätt alltså, de pratar faktiskt med varandra), följer sin far-/mormors bibel som om det vore en..ja, bibel och försöker få en mindre jätte att lära henne hugga i sten. På varsitt håll berättas deras enskilda, dagliga historier samtidigt som läsaren får reda på, samtidigt som de själva, vad det egentligen var som hände mellan dem. 

Som med Nelsons andra bok är det här en historia som kanske inte är särskilt originell men berättas på ett desto mer originellt sätt. Och det är det som gör det så bra, för oavsett om jag i princip känner på mig hur historien kommer att sluta så vet jag ändå inte exakt hur slutet kommer berättas. Och det är det som gör allt så fint! Språket är också en anledning till att sätta sig och beställa den här boken, jag vet inte hur många foton jag har tagit på olika citat som helt och hållet tagit andan ur mig (det här är en bok jag kommer att läsa om med penna och hundöron). Titeln kommer för övrigt från en av de finaste citaten i hela den här boken.

{Adlibris|Bokus|384 s.}