AlexBokhylla: Britt-Marie var här

"Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För man inte vet hur man låter bli."

Så står det på första sidan i Fredrik Backmans nya bok. Den handlar om Britt-Marie, den störiga tanten från Min mormor hälsar och säger förlåt som borstar bort osynliga smulor från allt och alla, förklarar att här får man minsann inte hänga upp lappar utan att först ha delat ut en lapp om att man tänker göra det, och rensar blått ludd från torktumlarfiltret och snällt visar upp för den som glömt det kvar där, inte alls passivt aggressivt.
Historien om Britt-Marie i Britt-Marie var här tar vid där historien om Britt-Marie i Min mormor... slutar. Hon går till Arbetsförmedlingen för att skaffa sig ett jobb. När hon till slut får det är det som fastighetsskötare av fritidsgården i det lilla samhället Borg (det snällaste man kan säga om Borg är att det ligger vid en väg. Det elakaste kanske är kanske att det finns fler nedlagda verksamheter än aktiva där). I Borg spelar barnen fotboll på grusplanen, som inte alls är någon parkering utan en fotbollsplan, och man äter pizza i pizzerian/affären/vårdcentralen/bilverkstan. Borg har en förkärlek för att smutsa ner, men det gör ingenting, för Britt-Marie har en förkärlek för att städa.

Jag var väldigt lyckligt lottad och fick träffa Fredrik Backman på Bokmässan i helgen. Kön till hans bord var riktigt lång och jag stod i den en halvtimme innan jag äntligen kom fram, hasplade ur mig "Alexandra" och Fredrik frågade "Med x?" varpå jag svarade "Som det stavas." Jag fick ett par bestick ritade i min bok, och en bild utskriven på riktigt fotopapper. Jag försökte också förklara för Fredrik vad hans böcker gör med mig, men mina så repeterade meningar blev "Dina är de första böckerna jag både gråter och skrattar till inom loppet av en minut." Han svarade "Ja men det är för att vi lagt kemikalier mellan sidorna." Då skrattade jag igen.

Till boken. Det här är nog den längsta bok Backman skrivit (och fått utgiven), men den tog kortast tid att läsa. Jag vände blad i hopp om att få veta vad jag redan anade, eftersom jag tror mig känna till hur böckerna är uppbyggda. Men jag blir förvånad, överraskad av allt som möjligen skulle kunna hända i ett så litet samhälle som Borg, med en så egen och bestämd dam som Britt-Marie. Eller så är det kanske just därför alla händelser beter sig som de gör. Karaktärerna är fantastiskt uppmålade, deras personlighet syns igenom raderna av text och dialog och trots att jag aldrig fått veta hur Britt-Marie, eller Vega, eller Någon ser ut, så känns det som om jag skulle kunna peka ut dem på stan. Något annat, som gör att jag alltid alltid alltid gråter till Backmans böcker är värmen i historien. Det sker oftast när saker som är mörka och tragiska beskrivs, eller så är det bara någon som ger Britt-Marie sin korsordsbilagan från tidningen. Det tog dock lång tid innan tårarna faktiskt kom, och jag började undra om det här skulle vara den första boken av Backman jag inte grät till. Nej, såklart inte, tårarna kom, och med rätta.

Jag väntade med att läsa de sista 35 sidorna tills jag kände mig redo. Jag ville inte släppa historien riktigt, men insåg att det var lönlöst. Historien finns ju kvar oavsett om jag läser den eller inte. Och första sidan på kapitel 32 kommer jag nog läsa om och om igen tills dess att jag kan den utantill. För man älskar Backmans böcker precis som man förälskar sig. För man vet inte hur man låter bli.