Maja råkar såga av sig en del av sin vänstra tumme på dagen för den internationellt inbillade olycksdagen. Det pratas om att Maja gjorde detta mot sig själv, ett rykte som självklart dementeras hela vägen hem till hennes och hennes pappas hem. När Maja sen ska besöka sin mamma i Norrköping, som inte är hemma, och hon får ett par enorma stickor i foten och söker upp hjälp i grannhuset där en fest är i full gång så börjar Majas dåliga helg sakta men säkert förändras till det bättre. Ja, ända tills hon läser ett mejl som hon inte borde ha läst.Jägerfelds bok fick Augustpriset 2010, tack vare "träffsäker galghumor" och ett "psykologiskt porträtt". Visst kan jag hålla med om galghumorn, och Maja i sig är en karaktär jag allra helst skulle vilja ha som kompis. Men jag förstår ärligt talat inte vad som är så bra med denna bok, och det gör mig väldigt frustrerad! Jag läste ut den här boken relativt snabbt och den lämnade inget speciellt avtryck hos mig. Jag ser inte att Maja utvecklas som person på något sätt (men vem gör egentligen det över en helg?) och gällande det psykologiska porträttet så anser jag att det fokuset hamnar mer på Majas mamma än henne själv. Vad som blivit av Majas mamma är ett mysterium som Maja lyckas lösa, men jag ser inte att sökandet efter var mamman är = sökandet efter identitet hos Maja.
Jag förstår också att det finns många som älskar denna boken, och jag kommer definitivt att läsa Hål i huvudet av Jägerfeld för att se om det bara var jag som hade ett par dåliga dagar när jag läste boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar