Vill ha dig så illa - Gunnar Ardelius

Gymnasiet är avslutat, studenten är tagen och sommaren håller sitt hårda grepp om Stockholm. Mitt i detta finns kompisgänget som alltid hängde i skolan men som nu inte riktigt förstår varför - de är ju totalt olika? Samtidigt är Channa, gruppens inte utnämnda, men nästan, ledare försvunnen. Ingen vet var hon är. Förutom Jeppe. Dessutom skaver en hemlighet i honom, i gruppen, en hemlighet som ingen vill prata om men som alla kanske vet om.

På Rabén och Sjögrens bokfrukost för ett par veckor sedan så hälsade en väldigt lång man på mig när jag stod och försökte välja vilken macka som såg godast ut, vilken som hade rätt antal frön på toppen. Jag tittade upp, svarade hej med ett försynt leende och tog mackan jag hade valt ut. Jag lade inte särskilt stor vikt vid mannen som hälsat på mig, inte förrän jag såg att han satt vid det berömda författarbordet (och därmed ungefär en och en halv meter ifrån mig). Det visade sig vara Gunnar Ardelius och jag skämdes lite över att jag dels inte kände igen honom och dels inte hade läst någon av hans böcker tidigare. Jag som blivande förlagsmedarbetare borde kanske rimligtvis hålla koll på vem som är ordförande i Författarförbundet, men icke. Jag bad om att få med mig hans bok hem, och påbörjade den direkt efter att Onanisterna var utläst.

Det var en helt annan läsupplevelse än den förra boken. Ardelius skriver på ett sådant sätt att jag vill läsa långsamt med flit, jag vill se och ta in varje ord, känna de tryckta bokstäverna på sidorna mot mina fingertoppar. Det är så synd att jag inte vant mig vid att läsa med små markeringslappar än, fast kanske lika bra, då den här boken i så fall hade varit full av dem. Språket är så vackert, genomarbetat så att varje känsla sitter i kroppen och trots att jag bara känner igen mig i två av karaktärerna i boken så känner jag dem alla, vet precis hur de tänker.

Mitt nästa projekt, efter att alla mina nya böcker är utlästa, är att läsa om Ardelius nyaste bok (med markeringslappar), samt hans tidigare. Jag kan gärna få läsa hans handlingslistor om de är lika bra som hans bok, eller möjligtvis den fantastiska mejlkorrespondens han hade med Sandra Beijer (läs den här).

Det känns som om jag i varje recension skriver något i stil med "läs denna, denna är bra!" men jag kan inte med tillräckligt många ord förklara varför den här boken måste läsas och älskas av alla. Så är det bara.

{Rabén och Sjögren|Adlibris|Bokus|204 s.}